2009 förbjöd Stockholm stad en elev inom vuxenutbildningen att läsa klart suin utbildning på grund av att hon bar en heltäckande slöja i klassrummet, en Niqab. Jag bloggade om detta vid flera tillfällen. Som enda ledamot i utbildningsnämnden reserverade jag mig mot det beslutet. Händelsen DO-anmäldes och DO uttalade att et handlade om diskriminering, men valde att lägga ned fallet.

Mot bakgrund av att Skolverket 2003 och 2006 uttalade sig i frågan om möjligheten för en skola att förbjuda elever att bära heltäckande slöja alternativt slöja/sjal har Skolverket nu analyserat om verkets tidigare ställningstaganden ska ändras eller tydliggöras. Promemorian går att läsa här: http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.165937!Menu/article/attachment/Helt%C3%A4ckande%20sl%C3%B6ja%20slutlig.pdf

Jag delar Skolverkets mening att alla elever ska vara välkomna till skolan, inklusive elever som bär heltäckande slöja. Det är väldigt få elever i svenska skola som bär Niqab. I de enskilda fall där detta försvårar samspelet mellan lärare och elever så kan detta lösas genom god dialog mellan eleven och skolan och i de fall et krävs familjen. Detta uttrycker också skolverket i sin promemoria, vilket är bra. Skolverket lägger ett ansvar på läraren att hantera de situationer som kan uppstå när en elev med heltäckande slöja deltar i undervisningssituationer. Utgångspunkten är att läraren och skolan ska visa upp en flexibilitet och anpassningsförmåga så att också de elever, som vi ska komma ihåg är väldigt få, kan få en fullgod utbildning i Sverige.

Jag vill poängtera att det är otroligt viktigt att skolan anstränger sig för att så ska kunna ske och från politiskt håll behöver vi säkerställa att skolan har förmågan och förutsättningarna att ge varje elev en meningsfull och god skolgång. Utbildningsministern väljer att göra en olycklig tolkning där han påstår att Skolverket går emot DO och att lärare nu kan förbjuda heltäckande slöjor om de vill. tyvärr är mediernas rubriksättare inne på samma spår. Men jag kan inte se att Skolverket ger fritt fram på något sätt. Skolan och undervisningen ska anpassas efter de individer som finns i klassrummet.

Jag anser inte att Skolverket går emot DO, utan tvärtom, menar de att ett generellt förbud vore diskriminerande. När Stockholm stad 2009 på politisk nivå beslutade att stänga av en vuxen kvinna från sin utbildning på grund av att hon bar heltäckande slöja var det ett uttryck för diskriminering, det menar jag fortfarande. Enligt skolverkets nya riktlinjer var det också felaktigt hanterat av staden. Utgångspunkten skulle varit att en lösning skulle hittats lokalt på skolan.

//Per

Läs mer:

DN: http://www.dn.se/nyheter/sverige/skolor-far-infora-visst-slojforbud
SVT: http://svt.se/2.22620/1.2672708/skolor_far_infora_visst_slojforbud
TV4: http://www.tv4.se/1.2493902/2012/01/11/ja_till_heltackande_sloja_i_skolan
Svd: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skolor-far-infora-visst-slojforbud_6762145.svd

Skolan är hjärtat i det gemensamma samhället. Om skolan inte fungerar slutar också samhället att fungera. Beslutsfattare behöver därför med försiktighet och ödmjukhet hantera skolor som hotas av nedläggning. I fallet för Bredbyskolan och Bussenhussskolan har skolborgarrådet och majoriteten tyvärr inte lyckats med det. På torsdag röstar utbildningsnämnden om att lägga ned båda skolorna.

Det är enkelt att se att beslutet om att lägga ned de här skolorna är hastigt påtänkt och nu blir hastigt genomfört. Den rapport som majoriteten lutar sig på, Skolplanering för ett växande Stockholm är framtagen på stadsledningskontoret med en beredningsgrupp, där bara tre politiska partier ingått. Minimal insyn har getts för andra partier eller berörda ute på skolorna och i stadsdelarna.

Det är också ett plötsligt skifte av strategi för exempelvis Bredbyskolan. Rapporten om skolplanering blev klar först i höstas och för bara något år sedan var den politiska viljan att satsa på skolan som en F-6 skola. Då skulle bara högstadiet fasas ut. Nu ska hela skolan läggas ned. Två veckors varsel fick skolans ledning och stadsdelsnämndens politiker.

Miljöpartiet menar att den övergripande planeringen av skollokaler måste ske i samråd mellan den centrala utbildningsnämnden och den lokala stadsdelsnämnden. Det är stadsdelspolitikerna som möter invånarna i skolornas närsamhälle, i deras vardag.

Det behövs bättre möjligheter att skapa gemensamma bilder av skolornas utmaningar och förutsättningar. Att inte lokala förtroendevalda politiker tydligare involveras i arbetet med att möta den utmaning som ett långsiktigt arbete med lokalförsörjning för skolan innebär, är oacceptabelt. Av den anledningen motsätter vi oss nedläggningen av skolor runt Järvafältet som nu föreslås.

Skollokaler är en utmaning för Stockholm. Staden växer och det är något positivt. Flera nya skolor måste byggas, samtidigt som det ökade antalet fristående skolor försvårar för staden i planeringen. Hur vi nyttjar våra lokaler är därför viktigt. Nästan inga skollokaler används effektivt i dag. De står tomma den mesta av tiden. På kvällar och nätter när skoldagen är slut. De står oanvända på helgerna och på loven. Vill vi nyttja lokalerna bättre måste vi tänka helt nytt kring skolornas roll och funktion i närsamhället. Inte fokusera på 60 eller 80 procents utnyttjande på dagtid. Det leder fel. Dessutom har Bredbyskolan ett antal tillfälliga paviljonger vars kontrakt kan sägas upp, vilket minskar skolans kapacitet och därmed den påstådda överkapaciteten.

Majoriteten i Stockholm stad kan fortfarande låta bli att lägga ned Bredbyskolan och Bussenhussskolan. Vårt förslag på utbildningsnämndens möte kommer vara att bordlägga ärendet i sex månader för att inleda samråd med berörda stadsdelsnämnder om hur vi vill se skolutvecklingen runt Järvafältet.

Staden måste bättre ta vara på närsamhällets idéer och engagemang. Skolplaneringen i Stockholm kan inte styras utifrån ett excelark på stadsledningskontoret.

//Per

Lotta Edholm försvarar nedläggningen på sin blogg. Media skriver om det här, här och här.

Uppdaterat 111221. DN publicerar i dag en version av det här inlägget.

Det är glädjande att politiken nu diskuterar likvärdigheten och kvaliteten i skolans bedömningsarbete istället för vilket år och i vilken form betyg ska ges. Men diskussionen behöver i större utsträckning föras utifrån aktuell forskning på bedömning och lärande och mindre utifrån snabba politiska poänger och plattityder. Jag skrev mer om det igår: http://www.perolsson.nu/?p=1318

I dag har utbildningsminister Jan Björklund presskonferens om insatser för mer rättvisa betyg. Lägligt nog har då Mikael Damberg (S) en debattartikel i SvD om samma ämne (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fem-forslag-for-rattvisa-betyg_6673616.svd). Vad Björklund kommer säga vet vi inte än. Men i Dambergs resonemang finner vi flera brister. Jag listar fem nedan:

1. Resonemanget utgår från svepande formuleringar om sjunkande resultat i den svenska skolan. Det är högst troligt att det är så att resultaten har sjunkit inom en del ämnen. Men att skolan i dag skulle vara sämre än tidigare är inte för den sakens skullen sanning. Och även om det skulle vara så beror det inte på att betygssättningen. Betygen är endast en uppskattning av hur mycket eleven lärt i förhållande till målen. Det är inte instrumentet som gör att eleverna når målen. Däremot skulle bedömningsarbetet i skolan i större utsträckning vara ett sådant verktyg, men ett mer framåtsyftande bedömningsarbete handlar om mycket mer än nationella prov och slutbetyg. Diskussionen skulle må bra av en omvänd argumentation; Att bedömning och återkoppling fungerar i skolan är en central förutsättning för att skapa gynnsamma lärandemiljöer i skolan. Vad krävs för att stärka det sambandet?

2. S vill inte att någon inblandad på skolan rättar nationella prov som görs på den skolan. Att nationella prov inte ska rättas av lärare på skolan omöjliggör provens mest centrala funktion, nämligen att vara feedback till läraren och fungera som input i skolan och lärarlagets utvecklingsprocess. Istället bör flera lärare på skolan vara inblandade i rättningen. Den sista punkten i S artikel är helt central men kräver att skolan är involverad i bedömningsarbetet. Att Skolinspektionen fortsatt genomför kontrollrättningar är däremot en väldigt bra idé.

3. Damberg utgår från att det nationella provet är en utvärdering av den enskilde eleven, vilket proven lämpar sig för i mindre utsträckning. Syftet med artikeln är från S att lägga förslag för rättvisare betyg. Men förslagen handlar nästan uteslutande om nationella prov, vilket bara är en del av betygssättningen. Enstaka provtillfällen fungerar inte som en rättvis grund för bedömning. Fler nationella prov eller examensprov gynnar bara en sorts lärande och en täcker bara en smal del av den kunskapsmassa som skolan ska ge.

4. Skolinspektionens rapport ”Olika elever – samma undervisning” från 2011 visar att elever i alldeels för liten utsträckning vet vad som krävs för att nå de olika målen som skolan har och som uttrycks i kunskapskriterierna. På nära 1 av 6 grundskolor och 1 av 14 gymnasieskolor informeras inte elever och föräldrar om vilka mål och krav som gäller för de olika betygskriterierna. Skolinspektionens elevenkät visar att närmare hälften av de elever i gymnasieskolans årskurs 3 och grundskolans årskurs 5 och 9 som besvarat enkäten instämmer helt eller delvis i påstående att ”Jag tycker ibland att det är svårt att veta vad det är jag ska klara av i skolan.” Detta missar S helt och hållet.

5. Det är inte politiken som skapar rättvisa betyg. Ledarskapet på skolan är mycket mer avgörande. Rektor måste i större utsträckning försäkra sig om att lärarna arbetar utifrån de nationella målen. Att lärarna själva känner till målen är en förutsättning för att de ska kunna utforma en undervisning som ger eleverna möjlighet att nå dessa mål. Den tidigare läroplanen förankrades aldrig ordentligt, vilken är en orsak till den låga likvärdigheten. När målen bryts ned i lokala kriterier händer det också att skolan begränsar elevernas möjligheter att ta till sig hela innehållet. När kunskaperna sedan ska summeras i form av betyg kvarstår den bristande målkopplingen. Effekten blir antingen att eleven inte kan nå alla betygssteg därför att undervisningen inte gett förutsättningar att nå alla mål, eller så får eleven betyg enligt andra kriterier än de som kursplanen beskriver.

Andra: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-maste-bli-slut-pa-gladjebetyg_6640870.svd, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forsoken-att-fa-betygen-rattvisa-ar-fafanga_6640868.svd

I dagarna diskuteras betygssättning och nationella prov. Det är bra, men det råder en stor missuppfattning om vad nationella prov är för något och vad det syftar till. Det beror delvis på att det är lite oklart, men det bygger också på okunskap. Jag märker det när jag lyssnar på politiker från Folkpartiet och Moderaterna, senast under budgetdebatten i Stockholms KF. Jag bli anklagad för att vara emot kunskap bara för att jag uttrycker skepsism mot hur vi arbetar med nationella prov och allt tidigare betygssättning. Men så enkelt är det ju inte. Tvärtom, menar jag. Men rapporterna i media de senaste dagarna visar också att det finns en del att reda ut.

Skolverket är ganska tydliga med att ett nationellt prov inte prövar elevens kunskaper mot alla mål. Därför gäller att provresultaten endast kan utgöra en del av det underlag som läraren har att ta hänsyn till då betyg ska sättas. Ett nationellt prov kan således inte ses som ett examensprov eller ensamt utgöra någon form av behörighetstest. Avvikelser är därför en självklarhet.

Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, uttalar i sammanhanget att ”det är tydligare betygskriterier som behövs”.  Jag tror inte att det är så enkelt. Betyg och bedömning är mycket mer komplext än så. Det handlar om långt mer än kriterierna.

Den nyzeeländske professorn John Hattie har gjort en unik forskningsöversikt. Studien är en så kallad metasyntes baserad på över 50 000 studier som i sin tur omfattar omkring 80 miljoner elever. SKL har sammanfattat och översatt den i Sverige under namnet ”Synligt lärande”. Däri analyseras och rangordnas 138 faktorer efter hur stor effekt de har på elevernas studieresultat. Bland de faktorer som bedöms ha störst effekt och har relevans för den här diskussionen märks:
• Elevernas kännedom om uppsatta mål.
• Resultatmässig återkoppling till eleven.
• Lärarens pedagogiska förmåga.

Elevens kännedom om målen återkommer också i de uppföljningar som Skolinspektionen gör. I flera rapporter har de visat att en stor brist i den svenska skolan är att eleverna i väldigt olika grad känner till vad som krävs för att nå målen i skolan. Det finns för stora variationer mellan hur elever informeras om betygskriterier. Och det beror inte på kriterierna utan på hur skolorna och de enskilda lärarna arbetar. Det är samtidigt helt avgörande för en likvärdig bedömning. Likvärdigheten uteblir om eleverna får olika kännedom om vad som krävs och samtidigt bedöms på helt olika grunder.

Skolinspektionen visar också att skolor sätter betyg utifrån kriterier som inte ingår i de nationella betygskriterierna. Flera skolor använder lokala konkretiseringar av de nationella betygskriterierna. Detta är helt okej och förmodligen nödvändigt, men det går inte att ex kvantifiera antalet moment istället för att bedöma kunskapernas kvaliteter. det får inte leda till att det är något helt annat som bedöms.

Betygen i gymnasieskolan ska sättas utifrån de nationella betygskriterierna som finns för varje kurs och betygsnivå. Genom att lokalt konkretisera de nationella betygskriterierna kan skolorna underlätta elevernas förståelse för innebörden i kriterierna. En förutsättning för att sådana lokala konkretiseringar ska fungera är att de vare sig utvidgar eller begränsar i förhållande till de nationella kriterierna och att fokus fortsatt ligger på vilka kvalitativa förmågor eleverna ska tillägna sig.

Det förekommer att skolor inte undervisar i samtliga moment som ingår i en kurs. Det omöjliggör en likvärdig bedömning. Därmed står det klart att betygssättning inte sker likvärdigt och görs på olika grund beroende på skola och enskild lärare.

Vad det gäller nationella prov är bristerna lika stora. Skolinspektionen har på regeringens uppdrag kontrollrättat ca 29 000 nationella prov från 633 skolor. Kontrollrättningen visar på omfattande avvikelser mellan ursprungsrättarnas bedömning och kontrollrättarnas bedömning. Avvikelserna är både positiva och negativa.

Ett betydande antal av de granskade skolorna saknar sammanställning och analys av betygsresultat och resultat på de nationella proven över tid. Det finns inte heller sammanställningar där man kan följa enskilda lärares betygssättning i relation till exempelvis resultaten på nationella prov. Därmed saknas grund för de enskilda skolorna, eller huvudmännen att förbättra och utveckla sitt arbete. Det är då inte skillnaderna mellan betygen och provresultaten som är det stora problemet, utan den låga medvetenheten om hur betygs sätts och hur de nationella proven ska användas som är problemet. Svårt att lära ut när skolan själv inte är en lärande organisation. Det löses inte genom tydligare kriterier. Inte heller genom fler prov.

I alltför stor utsträckning används nationella prov som ett verktyg att utvärdera den enskilde eleven kan. Men rätt använda är proven mer en fingervisning till lärarna och skolorna om hur väl deras undervisningmetoder har fungerat. Hattie menar att vi ska se bedömning som återkoppling till lärarna. Betygssättning ska sedan ske utifrån lärares samlade bedömningar. Av den anledningen bör förmodligen de prov som vi har i årskurs nio ligga i årskurs åtta för att ge tid att arbeta med de moment som proven visar inte varit lyckosamma.

Så från politiskt håll efterlyser jag en förtydligande av vad de nationella proven ska syfta till. Ett sådant förtydligande behöver utgå från aktuell forskning om bedömning. Vidare behövs en tydlig satsning på att stärka lärarkårens samlade kompetens i bedömning, återkoppling och betygssättning.

Jan Håkansson, professor vid Linnéuniversitetet och har gjort översättningen av Hatties rapport åt SKL, drar slutsatsen att kontinuerliga avstämningar mellan lärare och elev behöver finnas på alla lektioner, alla skoldagar, hela skoltiden. Hattie själv beskriver det som att ”förkärleken för nationella prov är en styggelse. De snävar in debatten, säger egentligen mer om vilka värderingar som styr och leder till att lärares tolkningar försvinner ur ekvationen”.

Skolinspektionen rekommenderar att skolorna säkerställer att betyg sätts utifrån de nationella betygskriterierna och att det endast förekommer bedömningsgrunder som finns med i dessa. Skolorna behöver också säkerställa att betygen sätts utifrån ett allsidigt underlag där eleverna ges möjlighet att visa sina kunskaper. En samlad bedömning alltså.

Skolorna behöver också följa upp enskilda lärares användning av nationella provresultat i samband med betygssättning för analys och uppföljning. Skolorna kan nå en högre grad av likvärdighet i betygssättningen genom att ytterligare utveckla formerna för medbedömning.

Det är inte enkelt. Men det hjälper heller inte att förenkla det.

//Per

Jag höll också ett anförande om jämställdhet i skolan under budgetdebatten:

Ordförande,

Jag tänkte att ni kanske ville hänga med på en resa några år tillbaka i tiden. Året är 2006. Det är augusti och valrörelsen är i full gång. Jag förstår om några ser tillbaka på den tiden med glädje och andra med mindre nöje.

På Mariaskolan vid Zinkensdamm arrangeras under prideveckan en debatt mellan de politiska partierna. Det är fint väder och alla står ute på skolgården. Moderatorn frågar hur panelen skulle ställa sig till att släppa iväg sina söner till dagis i klänning. En förvånad partirepresentant räcker upp handen och frågar; Är det maskerad?

Åtta år tidigare, 1998, berättar medierna om förskolorna Björntomten och Tittmyran, i Gävle. Personalen där filmade sig själva i sin vardag tillsammans med barnen. Resultaten var tydliga – pedagogerna använder olika tilltal till barnen beroende på om de är pojkar eller flickor.

Om Pelle trillar och slår sig är det bara att borsta av sig, det var väl inte så farlig? Om Lisa gör det samma kanske hon vill ha ett plåster, eller ska fröken blåsa på knät? I Sverige är rapporterna om Björntomten och Tittmyran startskottet för debatten om genuspedagoger i förskolan och skolan.

Skolan ska vara en plats där alla barn och unga känner sig trygga och fria att vara sig själva. Ingen ska begränsas på grund av någon annans föreställning om vad kön innebär. Men då måste verksamheterna arbeta medvetet och långsiktigt med att bryta normer och maktordningar kring kön. Arbetet måste vara integrerat i den ordinarie verksamheten.

Vi har kommit en bit sedan 2006, ingen representant för ett modernt parti skulle idag komma på tanken att leverera ett sådant svar som då gavs på Mariaskolan. Minst av allt under prideveckan. Men vi har en lång väg kvar. Det arbete som har gjort i Stockholms har bedrivits i projektform vid sidan av den ordinarie verksamheten, tvärt emot vad forskningen föreslår och tvärt emot regeringens egen Delegation för jämställdhet i skolan föreslår.

I våra skolor finns ett tydligt mönster; Flickor presterar bättre resultat, men mår mycket sämre. Pojkar mår bättre, men presterar sämre. Jag vill att vi tillsammans här i dag lovar att vi ska göra allt vad vi kan för att bryta det mönstret. Jag vill gärna höra era förslag på hur det kan göras. För i majoritetens budget för skolan finner jag inte ens ordet jämställdhet. Och det arbete som görs beror på pengar som staden fått av regeringen, 1,5 miljoner under tre år.

I Miljöpartiet har vi en tydlig politik för allas lika rättigheter. Vi har en satsning om 15 miljoner i vår budget för fler genuspedagoger i förskolan och skolan. Vi tror att det skulle stärka arbetet för att skolan ska se alla barn och unga som individer och inte bemöta dem utifrån föreställningar om hur pojkar och flickor ska vara.

Som en del av den vanliga verksamheten. Inte ett projekt som sen tar slut.

//Per

Nedan följer mitt inledningsanförande under budgetdebatten om skolan 16/11 2011 (talade ordet gäller):

Ordförande,

Den här hösten hade ca 7000 Stockholmsbarn sin första skoldag i livet. Nyfikna och förväntansfulla tog dem det första steget på vad som kommer att bli en lång resa mot nya erfarenheter och kunskaper.

Visst hade det varit fint om vi kunde lova dem att skolan kommer att ta vara på deras nyfikenhet och lust att lära – det som präglar ett skolbarn den där första dagen.

Det kan vi inte. Men jag står här för att jag tror att det är möjligt

Jag vill nu förtydliga skillnaden mellan Miljöpartiet och majoritetens skolpolitik. Det handlar om synen på skolans uppdrag, om lärandet och den politiska styrningen. Mot slutet ska vi också reda ut lite siffror.

Undervisa är inte att programmera utan att problematisera.

Skolan ska ge barn och unga förutsättningar att hantera de utmaningar som vi lämnar efter oss. Och det ser ut att bli ganska många. Att nöja sig med att ”skolans uppdrag är att förmedla kunskap”, är därför inte tillräckligt. Bildningsresan är mycket mer än så. Det våra elever behöver ha med sig ut i livet kan inte kokas ner till en samling lätt mätbara och överförbara fakta. Det kräver en bredare syn på kunskap.

Majoriteten vill gärna tala om vikten av höga förväntningar på eleverna, och likställer det med en kravpolitik. Jag vill istället likställa det med hög tillit. Miljöpartiet utgår från att alla barn och unga i grunden är aktiva och kreativa individer. Vi har tillit till allas förmåga att lära. Därför föreslår vi insatser som gör att modersmålet kan bli en resurs i lärandet, och särskilda satsningar för fler specialpedagoger i de lägre årskurserna.

Våra skolor ska vara anpassade efter varje elevs förutsättningar, behov, intressen och erfarenheter.

Mer än var tredje kritik som riktas mot Stockholm av Skolinspektionen rör bristen på särskilt stöd. Vi undrar nu när ni ska ta ansvar för det. Det är ohållbart att skylla låga resultat i skolan på enskilda elever.

När kravpolitiken leder till kameraövervakning, fler prov, stress och betyg i tidig ålder, leder en skolpolitik som bygger på tillit till mer pedagogiska resurser i klassrummet.

Miljöpartiet ser också stora möjligheter att styra skolpolitiken på ett annorlunda sätt. Det behövs ett styrsystem där politiken och skolans eget utvecklingsarbete i större utsträckning förstärker varandra. En utveckling där erfarenheter och lärdomar som växer fram i skolan tas till vara när politiken formulerar nya uppdrag. Men tyvärr har majoriteten flyttat politiken långt från verksamheten.

Och genom att inte kompensera för pris- och löneutveckling riskerar majoritetens budget dessutom att leda till nedskärningar. Det kommer inte att gynna en endaste elev. Miljöpartiets förslag till budget innehåller 60 miljoner mer än majoritetens. Det är ansvarsfullt och fullt realistiskt. En budget som kan ge bättre löneutveckling för våra lärare och en mer meningsfull skola för våra elever.

Det är ett grönt budgetalternativ som jag nu yrkar bifall till.

Tack

//Per

I majoritetens budget för 2012 föreslås ett traineeprogram i stadens förvaltningar. Det är utmärkt och vi kommer säkert få höra om det imorgon när budgetdebatten i stadshuset startar.

Det är utmärkt att ett program nu startar. Det är viktigt för att vi ska klara generationsskiftet, öka mångfalden och bli en bättre arbetsgivare. Men kom ihåg vart ni hörde det först.

Jag drev frågan i valrörelsen 2010. Tillsammans med Per Bolund och Sara Pettigrew skrev jag om det igen i våras och i juni lämnade vi in en motion till fullmäktige i frågan.

Det är roligt att se att det går att driva fram förändring också i opposition.

//Per

Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, skrev på DNs Stockholmsdebatt om socialdemokraternas budget och det utrymme som de har för satsnigar på lärares villkor. Samtidigt efterlyset hon åtgärder från majoriteten. Jag efterlyser samma sak och skrev några dagar senare på samma debattsida om den budget som Miljöpartiet lägger fram.

Bra villkor kan inte trollas fram av rektorerna ute på skolorna. Ska bra lärare ha bra betalt måste det till ett större budgetutrymme. I Miljöpartiets budgetförslag för 2012 har vi en särskild pris- och lönekompensation som ger förutsättningar för Stockholms lärare att få i genomsnitt 2,9 procents löneökning. Våren 2011 fick dem i genomsnitt 1,7 procent.

Som det enda parti i Stadshuset som kompenserar för pris- och löneökningar visar vi att löneutvecklingen inte måste ske på bekostnad av kvaliteten i verksamheten. Vi kallar inte nedskärningar för satsningar.

Våra barn och unga ska mötas av de allra bästa pedagogerna i skolan. Bara då får alla en ärlig chans. Det är därför vi vill ge Stockholms lärare bättre villkor.

//Per

Många elever i Stockholm får inte en ärlig chans att lyckas i skolan. De senaste åren har andelen anmälningar till Skolinspektionen som rör Stockholms skolor har ökat avsevärt. Mer än var tredje fall som leder till kritik handlar om att skolor inte ger elever det stöd de har rätt till för att klara skolan.

Under första halvan av 2011 var det över 35 procent av fallen när Skolinspektionen riktar kritik mot Stockholm som gällde särskilt stöd i skolan.

Utbildningsnämnden i Stockholm har åren 2007 till 2010 redovisat ett sammanlagt överskott på nära 300 miljoner kronor. Samtidigt har speciallärare, kuratorer och annan personal behövt lämna sina tjänster och kunskapssegregationen växer i staden.

Skolorna inom St Örjan som är specialiserade på att arbeta med de elever som har mest behov av särskilt stöd har blivit av med mer än 20 tjänster och var tredje avdelning är i dag borta. Det ställer än högre krav på de ordinarie hemskolorna. Detta är inte ett gott bokslut. Kritiken från Skolinspektionen visar också på att det behövs åtgärder.

Av den här anledningen har jag lämnat in en motion till kommunfullmäktige som föreslår tre saker:

• Att minst en person i ledningsgruppen på varje kommunal grundskola bör ha en specialpedagogisk kompetens
• Att Stockholms stad gör en särskild satsning på fler verksamma specialpedagoger och speciallärare i grundskolans lägre årskurser
• Att ett utvecklingsarbete initieras gemensamt med specialpedagogiska institutionen på Stockholms Universitet för att garantera en nära forskningsanknytning i utvecklingsarbetet

Det är tydligt att på flera håll behöver lärare i staden mer stöd i sitt arbete och bättre förutsättningar att utforma sin undervisning. Stockholm behöver därför satsa på att få in mer pedagogiska resurser i klassrummet. Genom att integrera dessa kompetenser bättre i klassrummet kan vi skapa förändring och göra skillnad där den behövs som mest.

Lärarens tillit till elevernas vilja och förmåga att lyckas med skolarbetet har en stor betydelse för hur eleverna faktiskt lyckas. För alla elever kan det vara avgörande att möta lärare som tror att de kan och vill. Och som hinner med att också göra det i sin undervisning.

Varje skola kan bäst själv bestämma hur de ska fördela sina resurser och hur olika typer av stöd ska se ut. Men varje elevs rätt till det stöd som krävs är inte förhandlingsbart. Det kräver också en skolpolitik som har samma utgångspunkt och som ger rätt förutsättningar.

//Per

I morse hade Jan Björklund presskonferens om elevhälsa. Men på den fronten intet nytt. Istället presenterades för tredje gången satsningen om 650 miljoner på ökad tillgång till elevhälsa. Varje gång satsningen presenteras blir den än mer urvattnad. Jabar Amin, utbildningspolitisk talesperson i riksdagen kommenterade så här:  

- I praktiken beslutade regeringen att minska det extra stödet till elevhälsan i sin budget med 196 miljoner kronor för 2012, mot vad de tidigare aviserat. Det drabbar främst de elever som mår sämst och har behov av mest stöd i skolan, säger Jabar Amin.

I augusti menade Björklund att pengarna till elevhälsan skulle räcka till 750 tjänster. Nu ska de plötsligt räcka till 1250 tjänster.

- Det är inte seriöst av regeringen att leka med siffror på detta sätt. Hur många tjänster ska pengarna räcka till nästa gång de presenteras? Sveriges skolor får inte mer resurser till sin elevhälsa för att regeringen sätter sin satsning på repeat, säger Jabar Amin.

Läs hela pressmeddelandet här. Läs DN här (som missat att det är samma satsning en gång till).

//Per